Några foton från det gångna året
↧
↧
Stockholmsliv
Foton från Stockholmsmiljöer.
↧
Vinter är vackert
↧
Paris
↧
Sommaren 2018
Den torra, varma sommaren 2018. En fin sommar men med existentiella funderingar kring vad som är viktigt, hur vi ska möta framtiden med miljö och samhällsutmaningar. Här kommer några foton:
↧
↧
Höstsommar
Det är höstsommar eller snarare sommarhöst med tanke på den senaste veckan varma och soliga väder. Den senaste tiden har jag rest en del, här kommer några foton.
↧
Höst
Ur marken steg dimman, sedan solen
Sjörök över Mälaren
En gul oas
↧
I Leons fotspår
Drygt sex mil från Krakow ligger Auschwitz-Birkenaus koncentrationsläger. Det var höstlovsresans egentliga mål men vi har också turistat i vackra Krakow.
![IMG_8699[1].JPG](http://ceciliastankar.files.wordpress.com/2018/11/img_86991.jpg?w=584)
För min del känns det som att jag förberett mig länge inför detta besök. Egentligen ändå sedan jag som barn upptäckte romaner som skildrar andra världskrigets hemskheter genom barns ögon i böcker såsom Flicka i Sibirien och Kyra och Sjurik – En berättelse från Leningrads belägring som utspelar sig på vintern 1941 i det belägrade Leningrad. Kyra arbetar på sjukhuset när hon en dag på väg hem möter föräldralösa Sjurik. Jag tänker också på Anne Frank och hennes öde och på alla andra som dog i koncentrationslägren.
Genom berättelser har jag tagit del av de grymheter som skedde under andra världskriget. Att få se det i verkligheten gav många eftertankar och mer förståelse. Så många som dog. Så systematiskt organiserat på ett hemskt sätt. Och omänskliga levnadsförhållandena för de som hölls fångna i lägren – tvingade att arbeta, med knapp tillgång till mat och vatten, beordrade att efter tolvtimmars arbetsdag marschera i takt för att få leva en dag till, de som inte klarade av det blev utsorterade och skickade till döden liksom alla andra som mördades.
Innan resan hade vi läst Historien om Leon – Schindlers yngste arbete. Leon, hans syskon och föräldrar lever i en by i Polen. När pappan får jobb i Oskar Schindlers fabrik i Krakow flyttar han dit. Resten av familjen bor kvar i byn men flyttar till Krakow under andra världskriget. Som judar lever de i ständig rädsla och knappa förhållanden i de judiska ghettona. Leon och hans bröder börjar så småningom att arbeta på fabriken men skickas en period till koncentrationsläger, döden är ständigt närvarande i deras liv. Under vår vistelse i Krakow följde vi Leons fotspår som efter andra världskriget och flyttade till USA.
Jag är tacksam att vi gjorde denna resa, att vi försökt ge våra barn en medvetenhet om vad som skedde under andra världskriget. Vi besökte även judiska kyrkogården i Krakow. På Kulturhuset Stockholm pågår just nu utställningen om några som överlevde koncentrationslägren Witnesses.
![IMG_8851[1]](http://ceciliastankar.files.wordpress.com/2018/11/img_88511.jpg?w=584)
↧
1 december
Den första dagen i julmånaden är en lördag. Och starten på min julkalender där jag främst kommer att dela med mig av mina läsupplevelser från 2018. Men idag befinner jag mig på Biskops-Arnö för terminens andra skrivträff. Att skriva betyder så mycket för mig. Jag kommer att återkomma till det men att skriva är helande i stunden oavsett om det är om det fina i livet, smärtpunkterna, det som gör mig en smula beklämd eller till och med titt som tätt upprörd. Att dela med sig av de texterna kräver mod så därför får den första bli en liten text om vår katt, Iris. Hon kom in i vårt liv 2018 och vi alla i familjen uppskattar henne mycket. För den som längtar efter boktips kan jag avslöja att jag redan imorgon kommer att dela med mig av en av min bästa läsupplevelser 2018.
Du lilla katt
Du lilla katt som kom till oss
Som väcker oss om natten
Och dundrar nerför trappan på katters vis och vill gå ut
Som förundrat tittar på snön som faller, spanar på fåglar och betraktar barn som leker på gatan
Dina tassande fötter på min mage, din tyngd mot min kropp, din vilja till närhet på dina villkor
Som jag älskar det, dig
![IMG_5790[1].JPG](http://ceciliastankar.files.wordpress.com/2018/12/img_57901.jpg?w=584)
↧
↧
2 december
En av årets läsupplevelse är Tjänarinnans berättelse av M. Atwood. Jag var sen med att titta på TV-serien (The Handmaid’s Tale) men levde med den under våren 2018. Jag blev betagen, förskräckt, berörd och fick ångest. I somras beslöt jag mig för att även läsa boken.
Tjänarinnans berättelse är en dystopi om ett framtida USA där kristna fundamentalister bildat en republik – Gilead. Kvinnor får inte äga någonting och inte läsa någonting. På grund av miljöförstöring är många kvinnor inte fertila. De som är fertila blir tjänarinnor och befruktas av härskarklassens män. För att legitimera detta system refererar samhället till bibelns gestalter Jakob som hade två fruar Rakel och Lea med tillhörande tjänarinnor och deras barn. Huvudpersonen Offred lever med befälhavaren Fred och hans fru. Vi får följa Offreds nuvarande liv och det tidigare liv med sitt barn och man men som under flykten tappar bort varandra.
Jag tror att denna bok kommer att vara den viktigaste jag läst 2018 för att den förändrade mig och satte ord på tankar om framtiden jag kanske tänkt men ändå inte formulerat. Att ingenting förändras snabbt utan att det sker i små steg. Boken förmedlar en ganska mörk känsla men ändå något slags strimmor av ljus då och då. Jag tänkte också mycket på hur historien berättades, vilka tekniker som Atwood använde, kanske för att jag gick en skrivkurs när jag läste berättelsen där vi övade på textsamtal och textläsning som jag kunde tillämpa under min läsning. För den som inte känner sig ha tid att läsa boken vill jag verkligen uppmuntra att se TV-serien. Den följer bokens handling, det fascinerade mig, trodde i min enfald att TV skulle gjort om mycket. Lundströms bokradio har även haft Tjänarinnans berättelse som bokcirkel.
↧
3 december
Idag tänker jag tillbaka på sommarens läsning. Som vanligt var ambitionen högre än vad jag iddes läsa under semestern. Men läsning är ju ingen tävling. Och en av de böcker jag läste och gillade var Göra sig kvitt Eddy Belleguele av Édouard Louis. Det är en barndomsskildring och inleds med meningen ”Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne.” Eddys föräldrar är arbetarklass och Eddy för en kamp med sig själv, sin homosexualitet och livet i samhället där han växer upp.
En varm kväll i somras tog jag med mig boken till den strand där jag som barn ofta var. Jag passerade mitt barndomshem, tänkte på min egen fina barndom med långa somrar medan historien om Eddy flöt in i mig. Det var en fin kväll.
↧
4 december
Idag pågår Kulturdepartementets konferens om de förändrade bestämmelser om de nationella minoriteternas rättigheter och det allmännas skyldigheter som träder i kraft den 1 januari 2019. För mig har det betytt mycket att läsa litteratur som är skriven av personer som identifierar sig som en nationell minoritet. Att få ett inifrånperspektiv och på så sätt få ökad kunskap och förståelse. I min rapport Många sätt att vara människa – Folkbibliotek och nationella minoriteter så finns ett avsnitt om litteratur och nationella minoriteter.
En roman som jag under året har läst om är För vad sorg och smärta av Thom Lundberg. Den handlar om resandefolket i Sverige. Berättelsen börjar med raskravallerna i Jönköping 1948. Familjen Klosterman tvingas flytta till en ort i Halland. Romanen handlar om utanförskap och svek men också om starka familjeband och kärlek. I romanen väver författaren in ord på resanderomani vilket gör läsningen till en speciell upplevelse.
De hade blivit kallade tattare, resande, zigenare, tavringar, mängrare, skojare, dinglare, krämare, kjältringar, på sin färd över landet. Var det på denna plats de istället skulle bli kallade människor? Romano – människa. Romnia – människa. Romanoa – människor/…/
Bland de resande talar de vuxna, nukkoarna tiger. När historierna berättas runt matbordet-förr var det lägereldarna – sitter nukkoarna tysta i den yttre ringen. De lyssnar och lär, minns och lagrar, och skall så en dag, när de själva blivit vuxna, börja tala och tradera de berättelser de hört i sin barndom.
Så mitt tips är, läs boken!
![IMG_6627[1].JPG](http://ceciliastankar.files.wordpress.com/2018/11/img_66271.jpg?w=584)
↧
Dag fem
Åka tåg kan vara härligt. Kan ge läsro, eller tid att bara titta ut genom fönstret och betrakta Sverige. Men att resa genom Sverige är ju också något som en kan göra i litteraturen. Få stanna till på en plats eller flera, lära känna den, dess tid och människor. Jag tänker att Sveas bok av Lena Andersson var en sådan bok. Jag läste boken ganska snabbt och minns egentligen inte så mycket av historien om möbelsnickaren Ragnar, hans mor Svea och Ragnars familj, ändå lämnar berättelsen spår.
Ragnar födds samtidigt som den svenska socialdemokratins samhällsbygge, folkhemmet. Och berättelsen handlar just om detta och om Ragnars tankar om tiden, om förändringar, teknikutveckling och kroppen. Lenas skildringar av sju sorters kakor som alltid finns i Sveas hem är också en bild som stannar kvar hos mig. Anderssons ambition var att skriva om folkhemsbygget, ur den aspekten är boken läsvärd tycker jag.
Pricksäkert skriver Andersson följande om Ragnar betraktelser av Internet:
↧
↧
6 december
”Få se om hundarna är snälla ikväll…”
Är titeln på Marie-Louise Ekmans bok om sin mans sjukdomsperiod under två år. Under Gösta sjukhustid skrev Marie-Louise dagboksanteckningar. Små korta texter som tillsammans bildar ett porträtt av kärleken dem emellan och sjukdomars villkor. Jag tycker så mycket om den här finstämda boken. Och titeln är ju lysande, den ger mig nyfikenhet varför den heter som den heter och förklaringen är alldeles naturlig och trovärdig….
När jag läst ut den tänkte jag att böcker kan vara som vävar. Berättelser och röster bildar vävar. Att erfarenheter blir till lager som blir till lager, erfarenheter som påverkar ens liv. Den jag varit, den jag är, den jag kan komma att bli. Fantasi, fiktion, verklighet, dåtid, framtid och ett NU.
Jag samlar på meningar från berättelser för att använda i mitt eget skrivande. Som också kan liknas vid en väv eftersom jag ofta tänker ut texter innan jag väl skriver och då går det fort att skriva (oftast prosalyrik). ”Få se om hundarna är snälla ikväll…” påminner mig om det sköra i livet, och jag tänkte på följande rader som jag tidigare skrivit.
När vi möts i vår svaghet, i det sköra
Då möts vi
På riktigt
![IMG_0012[1]](http://ceciliastankar.files.wordpress.com/2018/11/img_00121.jpg?w=584)
↧
Dag 7
Roliga och dråpliga böcker är alltid svårt att rekommendera andra. Det är så olika hur man uppfattar en text ur just de aspekterna. Boken Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman är just en sådan bok som det kan finnas olika uppfattningar om eftersom den i grunden är en sorglig berättelse men med ett hoppingivande slut. Och boken handlar i allra högsta grad om meningen med livet. Oliphant lever i början av boken ett mycket inrutat liv. Det beskrivs på följande sätt:
Jag har alltid satt en stolthet i att klara mig själv. Jag är en ensam överlevare – jag är Eleanor Oliphant. Jag behöver ingen annan, det finns inget stort tomrum i mitt liv, ingen pusselbit som fattas. Jag är en självständig enhet. Det är åtminstone vad jag alltid har intalat mig.
När en man – Sammy ramlar ihop vid affären finns Raymond där. Han säger åt Oliphant att hjälpa till. Något som för henne är besvärligt av olika skäl men den här händelsen blir upptakten till Oliphants egen livsresa. Jag både skrattade och grät under läsningen av denna viktiga roman.
↧
8 december
Maja Lundes två böcker Binas historia och Blå räknas nog som dystopier, i varje fall klimatmässigt då det båda handlar om jordens utveckling ur dessa perspektiv. I Binas historia får läsaren följa tre olika berättelser från olika tider som kretsar kring bin – pollinering. Berättelserna kommer att vävas samman och det är en angelägen och väl berättad historia. Att bibliotek spelar en avgörande betydelse i slutscenerna ger extra dimensioner för mig. Och biblioteksinslaget är trovärdigt, tycker jag.
I somras när det var som allra varmast och hetast läste jag Blå. Den påverkade mig djupt. Maja beskriver ett scenario som då inte kändes alltför avlägset utan högst troligt med stora bränder i Södra Europa och vattenflyktingar till läger med stor nöd. En pappa och en dotter anländer till lägret, försöker överleva och ger sig en dag iväg på en utflykt då det finner en båt. Samtidigt pågår en berättelse i en annan tid om en kvinna från Norden som gett sig ut på en seglats söderöver.
Lundes beskrivningar av mellanmänskliga relationer, av mänskligt beteende och vad som är viktigast i livet drabbade mig. Läs boken, om du inte redan gjort det!
↧
9 december
Idag är det dags för Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg. Jag köpte boken och den är nu full av understrykningar, av kommentarer i kanten och hundöron. På sidan 11 har jag markerat:
”Det sägs att man dör tre gånger. Min första gång var när mitt hjärta slutade slå under hans händer vid sjön i skogen, den andra gången när det som var kvar av mig sänktes ner i jorden inför Ivan och Raksha vid Bromma kyrka. Den tredje gången blir den sista gången när någon säger mitt namn på jorden. Så jag väntar på att det ska hända.”
SÅ tätt skriven, så tätt historia. Hanna Lager har bloggat om boken och skriver följande om handlingen:
En död kvinna berättar om sitt liv. Först hur hon mördades av en man hon skulle sälja sex till och som styckade henne och la hennes kroppsdelar i resväskor. Sedan berättar hon om sitt liv med missbrukande föräldrar, en bror som gick bort och sin älskade make. Framförallt berättar hon om sina barn som hon varit tvungen att lämna bort. Den första efter några år och den andra vid födseln. Hon älskade dem båda innerligt, men inte tillräckligt mycket för att lägga av med drogerna.
Jag skriver ned en massa teman som jag tycker att den här boken berör; föräldraskap, den mördades berättelse, mördarens historia, den undre världen främst på Malmskillnadsgatan på åttiotalet, systerskap, natur och så alla dessa liknelser/symbolik att tolka.
För mig blir det en berättelse om livet och döden. Om jorden. Om tid. Om kärlek. Bokens första kapitel avslutas med orden: Så kort det var livet. Och i sista kapitlet sista raden står det: Vad som än händer har det bara gått en sekund av evigheten. Tänker att Stridsberg vill skildra varje enskild människas liv men också hur kort tid på jorden var och en lever.
Jag hade möjligheten att få ventilera boken med ett gäng andra, det fanns så mycket att säga om den. Jag bär berättelsen inom mig.
P.S så här i efterhand har jag förstått att Sara kanske men bara kanske inspirerats av Catrine de Costa fallet.
↧
↧
10 december
Koka björna av Mikael Niemi är egentligen en allvarlig, historietung berättelse som berör. Men det är något med hans berättarstil som gör att jag rycks med, ler och ibland skrattar högt. Jag hör Niemis rös inom mig när jag läser. Detaljrikedomen, beskrivningar av platser och händelser är trovärdiga och rikliga i denna deckare. Piratförlaget beskriver handlingen på följande sätt:
Det är sommaren 1852 i byn Kengis i nordligaste Sverige. Prostens andliga väckelse drabbar samer och tornedalingar med oanad kraft. Samtidigt försvinner en vallpiga i de djupa skogarna. Snart drar folket ut i jakten på den slagbjörn som man tror härjar. Men prosten fruktar att det är en långt värre dråpare som går lös. Tillsammans med samepojken Jussi finner prosten spår av den ondska som tränger sig allt närmare prosten och snart hotar att krossa hela väckelsen.
Jag fastnar lite extra på några ställen i boken, till exempel det här stycket som jag fotade. Boken är tjock men läsvärd framförallt för att den för fram perspektiv från Sverige som lär oss något.
↧
11 december
Årets ALMA-pristagare är Jaqueline Woodson. Hennes bok Brun flicka drömmer är skriven på vers. I berättelsen möter vi Jaqueline själv och hennes uppväxt. Memoaren handlar om hennes föräldrar, syskon, viktiga mormor och morfar i Södra USA, Jehovas vittnen, mammans flytt till New York och hur livet är i Brooklyn för Jaqueline och hennes syskon, i skolan, på fritiden, med kompisar och i mötet med andra. Och samtidigt är det en berättelse om rasism, om politik, orättvisor och de svartas historia i USA. Att hitta sin plats på jorden.
Berättelsen är tätt, varje ord är viktigt. Lite extra mycket gillar jag metahistorien om att lyssna, till exempel nummer 7.
↧
12 december
Familjehistorier som har mörka erfarenheter och som präglar generationer i det tysta finns det ett flertal av till exempel Barkmark av Malin Nord. Den skildrar fyra generationers kvinnor i det jämtländska samhället Blekmyren. Huvudpersonen är Anja som bor på den släktgård dit hennes mormor kom på flykt från nazisterna i Norge. Anja lever med sin tonåriga dotter Hanne. Mormor Signe lämnade kvar sin son Olav i Norge medan hon som gravid flydde till Sverige. Hon föder en flicka, Anjas mamma. Sonen återser hon aldrig och förlusten av honom följer med som en röd tråd genom boken. Jag tycker om Barmark trots den dystra historien som förföljer familjen. Den skildrar förhållandet mellan förälder och barn på ett nyanserat och fint sätt. En mening som jag fastnar lite extra för är:
”Har man en gång blivit ropad på av sitt barn, är man inte längre den man var innan.”
↧
More Pages to Explore .....
